Uppvaknandet

Jag vaknar med hjärtklappning av en hög ringsignal på telefonen.Glömde stänga av den.
Innan jag lade mig i går kväll.Hjärtat fortsätter att slå snabbt, en lång stund efteråt.
Skräckkänslan att någonting är fel.Hjärnan hinner aldrig koppla samtidigt, med hjärtat.
Tänka vad är det som känns hotande. Förlust?Saknad?Någon är borta för evigt.
Inte död men inte närvarande.Och aldrig här aldrig där.
Kanske hjärtat slutar att slå så här snabbt en dag?När allt är över,
och friden kanske  kommer tillbaka.Innan allting började,det plågsamma,
det som blev så fel.Du är borta ?Du som jag trodde var min stora kärlek.
Själsfrände,vän och förtrogne.Jag minns när du skrev,äntligen har jag hittat rätt i livet.
(Tänk att någon kan bli så fel som kändes så rätt).
Du skrev så fint där och då att jag har funnit dig och kärleken i mitt liv.
Men allt var tydligen bara en illusion för dig och en enda stor lögn.
Den narcissistiska illusionen som den som sökes för kärleken och intimiteten.
Dras med i.I tron att allt är på riktigt.
I tron att det handlar om ett verkligt möte mellan två själar och två kroppar.
Som ville varandra.Jag önskar att allt det jag såg hos dig var den jag mötte.
Och att kärleken kommer tillbaka.Den önskan delar jag med många andra.
Alla de som har varit med om mötet men fick vara med om värsta resan.
Resan mot botten med en missbrukare av kärleken och passionen.