Att bli vän med sin barndom.

Läser om författarinan Hillevi Whal igen.Denna gång i tidningen Kommunalarbetaren.Om när hon fick sitt första barn ,och minnen från sin egna barndom började vakna till liv, Fler och fler minnen dök upp som spridda postit-lappar. När hon skrev "Kärleksbarnet" tvingades hon rada upp lapparna framför sig.Först då insåg hon hur hemsk hennes barndom hade varit.Hon berättar att hon varje dag i arbetet med boken gick sönder.Och att hennes man tålmodigt och kärleksfullt sopade upp bitarna varje dag.Att skriva om sina upplevelser är ett jättebra sätt att läka,säger Hillevi Whal.Men hon kan ändå inte rekommendera alla att göra det just för att det är så jobbigt. -Jag kan ju inte begära det av alla.Det är ju väldigt få som har någon som så där villkorslöst står där.De måste ju ha någon.(Jag  själv tänker då på alla människor som möter någon som tvärtom väcker upp  många svåra känslor.) Och inte är det minsta stöd utan skapar bara ångest och kriser konstant.Eller man börjar må dåligt av andra skäl.Och man har ingen nära och stödjande människa i sitt liv.Då är det fantastiskt att det finns självhjälpsgrupper och även olika former av terapier med mera.Men jag blir verkligen imponerad, av att det finns de som möter villkorslöst stöd och kärlek. Som Hillev Whal har beskrivit sin man som i flera intervjuer.Och att som Hillevi kunnat skriva om sin svåra barndom.